I fjol somras förirrade jag mig utomlands in på en franskägd stripteaseklubb. Där fanns ett brett spektrum av olika nationaliteter: dansarna var från Östeuropa och Thailand, servitörerna var lokala, chaufförerna indier, säkerhetsmännen kongoleser och kunderna huvudsakligen britter.

Kulturell mångfald? Inte riktigt.

Klubben hör till en transnationell kedja av erotikklubbar. Affärsidén, reglerna, rekryteringen, produkturvalet, inredningen och till och med programnumren är i hög grad standardiserade. Klubbarna har bara en gemensam monokultur som bibehålls trots den snabba omsättningen av kunder och arbetstagare. Det är som med vissa snabbrestauranger: oberoende av var i världen du går på restaurang vet du alltid vad som finns på menyn och hur du ska uppträda för att få det du önskar. Här är det fråga om utpräglad monokultur, inte kulturell mångfald.

Standardiseringen kan spåras till den bilfabrik där herr Ford kom till insikt om hur man producerar mer med mindre. I den industriella produktionen utgjorde en uppdelning av arbetsprestationerna grunden för kontrollen. Uppdelningen sänkte också priset på arbete, för en fabriksarbetare gick lätt att byta ut mot en ny "organisk maskindel". Om fabriksarbetarna hade fått utveckla sitt arbete självständigt skulle det ha fördröjt inlärningen och därigenom höjt arbetskraftskostnaderna. Fastän den fordska modellen börjar vara gammalmodig inom industrin tillämpas den nu inom servicesektorn i stor utsträckning med kommunernas stöd och välsignelse.

Standardiseringsidealet är globalt och jag kom att tänka på klubbesöket när jag funderade på den kommunala matservicen i min hemstad Tammerfors. För två år sedan koncentrerades matservicen till en organisation. Skolornas, daghemmens, sjukhusens och ålderdomshemmens närkök blev Tampereen ateria som dagligen producerar 35 000 måltider ”av jämn kvalitet”. Från strävan efter hemlikt övergick man i stor utsträckning till restaurangkedjeidealet som i teorin är effektivt och ekonomiskt. Med hjälp av noggranna processbilder leds varje arbetstagares enskilda arbetsskeden och arbetsminuter. Vid behov kan personal ersättas också med kort varsel, bara verksamhetsmodellen är bestående och arbetsuppgifterna förändras från kreativ matlagning till uppvärmning av färdigmat och hygien.

Kvinnorörelsen har i årtionden krävt att även vård- och hemarbete ska ses som produktivt arbete. Målet håller slutligen på att nås när de upprepade uppgifterna förflyttas från hemmet och ersätts av byteshandel och växande arméer av ekonomiska konsulter bevakar produktiviteten i servicesektorerna. När en enskild arbetstagares skapande insats minimeras ökar produktiviteten. I praktiken innebär det en industriell löpandebandmodell, ett standardiserat minutprogram och strikt kontroll.

Återstår frågan: önskade vi oss verkligen det här?

Produktivitet är en fin sak, för den vägen sparar man tid och resurser för viktigare saker. Om bara någon kunde säga vilka de viktigare sakerna är.

 
Anna Kontula