Nu börjar jag ha två års erfarenhet bakom mig som fullmäktigeledamot i en för finländska förhållanden stor stad. Jag tog mig an uppdraget utan tidigare erfarenhet av kommunalpolitik. Mitt inträde i kommunalpolitiken skedde under rätt stormiga förhållanden: stadsdirektören byttes till borgmästare och samtidigt hade man beslutat att förnya budgeten, produktionsstrukturen, tjänstemännens platser och förtroendehierarkin. Nu när stormen börjar mojna är tiden inne att stanna upp och se hurdana politiker som formas i Tammerfors.

Det finns fyra vägar för påverkan: fullmäktigeledamotens officiella redskap (enkäter, initiativ osv.), lobbying via personliga nätverk, påtryckningar i medier och besvärsvägen. Bäst fungerar nätverksbildningen och lobbyingen. Men jag har lärt mig att nätverken bara kan utnyttjas fullt ut om man är man och över 50 år.

Tvärtemot vad människor ofta tror, har fullmäktigemötena inte så mycket att göra med beslutsfattande. Det är snarare fråga om en experimentell demokratisk performance, där skådespelarna har läst in sina roller i förväg, men publiken får inte veta det. Det är tillåtet att improvisera bara så länge andra inte tvingas delta. Den här vägen har jag lärt mig till exempel att oväntade förslag ofta väcker stor förargelse.

Människorna har också ofta den lustiga uppfattningen att det bara räcker med majoritetens vilja för att backa upp ett gott beslut. Detta håller naturligtvis inte streck för majoriteten fattar över huvud taget inga verkliga beslut. Bakom ett beslut – antingen ett bra eller dåligt – behövs några nyckelpersoner som berättar för de andra vilken knapp de ska trycka på. Nykomlingarna har också skäl att snabbt lära sig vilka kommunens nyckelpersoner är.

När det stormar ordentligt kan till exempel sådant framkomma som i allmänhet inte når upp till ytan i kommunalpolitiken. Det har varit en överraskning för mig att utarbetandet och undertecknandet av avtal inte innebär att man håller dem. I världen utanför stadshuset förpliktar en namnteckning på ett papper en att hålla sitt ord som också borde räcka om det uttrycks muntligt. Jag har funderat på om jag borde berätta detta för andra. Kanske förtroende är ett av de begrepp som politiker snabbt glömmer bort.

Jag har kommit fram till att varje politiker har en dubbelgångare i den verkliga världen. De uppför sig alldeles vanligt och deras verksamhet är logiskt och etiskt hållbar i den mån den är det hos människor i allmänhet. Kommunalpolitikernas dubbelgångare ser likadana ut men uppför sig på ett obegripligt sätt. Samma person kan i dag med hög röst kräva att beslutsfattandet ska bygga på en bred bas och i morgon göra sig stor möda för att utestänga en del personer från beslutsfattandet.

Vi som är nya kommer alltid in i politiken för att ändra på saker, kämpa mot konservativa tänkesätt, ”bästa broder”-avtal och maktspel. På ett år hinner man bli varse om att uppgiften är rätt stor. På två år hinner man avstå från sina drömmar om att ändra hela det politiska livet och koncentrera sig på att rädda sin själ. Och vad hinner då ske på tre år?

Anna Kontula